tisdag 12 augusti 2014

Projekt Kallampa


                      Projekt Kallampa

På bilderna möter ni den lilla staden Peguche i norra Ecuador och kulturgruppen Kallampa – med medlemmar från ursprungsbefolkningen - som verkar där. Det är också ett möte med vardagen kring den lite större staden Otavalo. Bilderna är tagna i maj 2014 under en förstudieresa till ett projekt som bygger på musik, dans, poesi, bilder, historia som ett sätt att stärka den egna självkänslan, kulturen och motverka rasism och på att unga människor från Ecuador och Sverige möts.

                              Se länkar nedan för mer information om projektet

                                         http://www.latinamerikautveckling.se
                          https://www.facebook.com/groups/775628849127464/?fref=ts



Kallampa – Natur, kultur och… framtid!
I norra Ecuador bildade för några år sedan en grupp unga män och kvinnor en grupp som kallar sig Kallampa. Det är kulturen som förenar dem och viljan att genom denna verka för ett rättvist samhälle där alla har samma rätt till sitt ursprung och sin kultur. Kallampa tar oss till en plats som är hisnande vacker. En plats där bergen, sjöarna och växtligheten får liv. Får betar lugnt och en herde vilar i skuggan av ett träd.
Det är med Kallampa vi ska samarbeta. Skapa ett möte mellan Ecuador och Sverige. Ett möte som skapar förståelse och ödmjukhet inför det som är annorlunda, men också en visshet om att det i det annorlunda ryms så mycket som är lika.







En värld blir till…
Ett enormt vitt skynke och några burkar färg är vad som möter oss denna lite kylslagna tisdagförmiddag i Peguche. Och så medlemmarna i Kallampa förstås. Ännu är det omöjligt att inse att dagen kommer att sluta i en färgprakt som rymmer norra Ecuadors myter, historia och natur.
Magin tar sin början med att vi dansar på det blivande konstverket. Låter dansen och musiken tränga in i det som snart ska prydas av färger. Sedan sätter de i gång. Var och en med sitt. Någon målar en vulkan. En annan en kolibri. Och framåt kvällen är det som för alls inte länge sedan varit ett livlöst vitt skynke, en sprudlande färgpalett som minner om då, som lovar en framtid och som sjuder av den energi som tillförts under dagen…
 


                                                                                   

Den fria konsten
Historien, kvinnokampen, försöken att få en bättre miljö… Världen möter oss på vackert färglagda väggar när vi vandrar genom Peguche och Otavalo. Graffittin här är levande konst som bidrar till ännu ett möte…








Djurmarknad i Otavalo
Morgonen är tidig. Gryning. Regnet hänger i luften, men kommersen är igång sedan länge. Varje lördag träffas man för att sälja och köpa kor, hästar, lamadjur, höns, grisar… Luften är fylld av läten från djur som lastas på kärror och bilar. Gamla och unga möts. Växlar några ord. Berättar om det senaste som hänt i byn. En kvinna stoppar ner några marsvin hon köpt i en säck. Kanske är det bröllop på gång. Möjligen begravning… Marsvin är det finaste man kan äta här i Anderna när det är fest.



                                                         








El Lechero – Det heliga trädet
Platsen känns helig. Omedelbart… Kanske beror det på att molnen viker undan så snart vi når bergen strax bortom Peguche. Kanske är det för att den lilla platån rymmer en gammal barnkyrkogård. Eller också var det för att det var just här som inkas en gång höll vakt mot fienden som kom från såväl norr som söder. Jorden är sorgsen av olycklig kärlek. Myten säger att en man och en kvinna från en by längre ner på sluttningen gav sig av när de fick höra att kvinnan skulle offras för att blidka gudarna vrede. När förföljarna hann upp dem stred mannen, men dog av ett blixtnedslag och ur detta blixtnedslag föddes trädet. När kvinnan vände sig började hon gråta och upplöstes snart i de tårar som idag bildar San Pablo sjön. Idag är de olyckligt förälskade förenade i trädet som blickar med saknad ner mot det blå vattnet.



                                                  

                                              
Kallampa – Med kulturen som vägvisare
Luften vibrerar när Kallampa tar den lilla scenen i besittning. Flöjterna ljuder i harmoni med de omgivande bergen. Trummorna tar oss bakåt i tiden. Alis vackra spel på harpan fulländar skönheten.
Det är en föreställning tillägnad majsen, vattnet, historien, berättelserna och respekten för livet. Det är en föreställning som återupprättar den ursprungskultur som förtryckts under 500 långa år. Här och nu föds en självkänsla som sprids för vinden med instrumentens vackra toner.














Plaza de Ponchos
Färgerna omfamnar själen på marknaden i Otavalo. Folk kommer från byarna runt omkring för att sälja det de producerat. En del av textilierna kommer från grannländerna Colombia och Peru. Det som förr var en
lokal angelägenhet är numera en mötesplats för folk från hela världen. För några decennier sedan var allt tillverkat för hand och tygerna färgade av det som fanns i naturen. Idag är mycket gjort på maskiner och färgerna syntetiska. Det går snabbare, men är det utveckling eller avveckling?





Temazcal – Renande för kropp och själ
Inne i bastun är det kolmörkt och det har snart gått fyra timmar sedan vi klev in i hettan för att vara med om en reningsrit – Temazcal – tillsammans med vännerna i Kallampa. Stenarna är glödheta och ceremonimästaren talar om vinden, om solen och om vattnet. Han talar om det som varit och om det som ska komma.Några gråter. Andra sjunger. När vi kommer ut i den friska kvällsluften är det länge sedan skymningen föll.


Foto: Alexandra Björk  Text: Stefan Strömberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar